NALLES BETRAKTELSER 25 juli 2019
Få ämnen är mer laddade än otrohet. Alla vuxna har en åsikt. Alla vuxna i en parrelation har säkert vid något tillfälle lockats att hoppa över skaklarna. Det är mänskligt att frestas. Men var går gränsen för otrohet? Tar man upp en diskussion visar det sig ganska omgående att definitionen av ordet varierar högst individuellt. Så det är inte så enkelt som man kanske tror?Oavsett vilket. Varför är det egentligen nödvändigt att ett tillfälligt snedsteg måste leda till katastrof och separation. Kanske är det så att nutidsmänniskan rent egoistiskt förstorar problemet. Även om man är tillsammans äger man ju inte sin partner...
När är man otrogen?
Är det först när man går till sängs eller kanske långt innan? Räcker det med att åtrå väcks även om det inte händer något? När man kysser en annan person med passion? När man intimt bara leker med någon annan? Och vad är acceptabelt att förlåta, borde inte människor vara mer förstående och förlåtande? Jag kastar ut frågorna, var och ens egen moraluppfattning får avgöra, men jag predikar gärna mer tolerans! Själv är jag av den uppfattningen att en otrohet INTE nödvändigtvis måste innebära att en i övrigt väl fungerande relation havererar. Är det ett brott? För att det enda man gjort är att bejaka sin lust i stället för att förneka den? Kanske ÄR min synpunkt kontroversiell. Och jag propagerar inte för otrohet om nu någon skulle uppfatta det så. Men skulle det inträffa i en egen relation skulle jag i alla fall förlåta och gå vidare. Och lägga på ett extra kol för att behålla min partner, förutsatt att det finns starka känslor kvar. Annars kan det ju kvitta och då behöver jag inte ens bli illa berörd. Ämnet är som sagt laddat, värdeladdat. Fundera gärna och och diskutera ännu hellre och ventilera just dina tankar och synpunkter. Antingen öppet via gästboken eller direkt med mig.
NALLE WEINSTOCK