Hugo hatade att vara ute.

I vart fall vintertid, värmen i huset lockade mer än snö och minusgrader.

Det gjorde honom till en perfekt "vakt" eller rättare "skvallerbytta" utan att själv ha en aning.

Låter det kryptiskt? Då ska jag genast förklara.

Varken jag eller min dåvarande hustru hade lust att ligga vakna för att vänta hem våra tonåringar när de var ute på nattliga utflykter. Det var då vi fick snilleblixten att utnyttja vår underbara huskatt. Att han sedan inte var lika förtjust fick vi acceptera.

Innan vi kröp ner i säng släppte vi, nåja, motade då, ut det arma djuret. När Hugo sedan ett antal timmar senare rushade upp i bädden visste vi att åtminstone ett barn kommit hem. Kontrollen visade oftast att bara en av ungdomarna återvänt tillbaka till bostaden. 

Den nu välmående och spinnande katten måste då "användas" på nytt. Under våldsamma protester fick han därför åter ta plats utomhus - vi hade ett ombonat krypin på trappen med skydd för vädrets olika element om någon inbillar sig att han fick lida.

Sedan dök han upp igen och borrade ner hela sin mjuka kropp då barn nummer 2 behagade komma hem. 

Ibland hände det att avkomman valde att ligga över hos en kompis. Då hade vi "kattlucka" i dubbel-slafen och förbarmade oss omgående över Hugo. Med klapp och kli kompenserade vi hans mardröms-upplevelser och han fick stanna i sängen och i stället skämmas bort tack vare närmast överdriven uppmärksamhet.

Hugo var unik på många sätt. Jag har haft många katter, ingen ens i närheten av denna oslagbara profil.

Allt har ett pris påstås det.

Den här svarta ulltussen med några vita fläckar hade ingen fått köpa. om det så erbjudits TIO miljoner!

Under mitt journalistiska yrkesliv har jag plitat ner tusentals kilometer text i olika publikationer.

Ingen har emellertid fått fler och starkare reaktioner än min insändare i Eskilstuna-Kuriren om denna fantastiska latmask. Folk hörde av sig i veckor efteråt, många hade rörts till tårar.

Jag citerar den ordagrant.

 

INTE BARA EN KATT

"Familjen har sorg.

Lille Hugo finns inte längre.

Efter några veckors obestämbar sjukdom och depression har han fått sluta sina dagar och somna in i den säng som han älskade mer än någonting annat. Vi hoppades på under, att han den sista april skulle få uppleva sin 15:e födelsedag men så blev det inte.

Det finns okänsliga människor som säger att det var väl inte hela världen, det var ju ändå "bara" en katt. Men Hugo var för oss faktiskt mer än så, nästan som en baby. Att kalla honom för gosedjur är inte alldeles fel.

Sedan våren 1984 fanns han alltid i vår närhet och underbarare varelse får man leta efter. Och en familjemedlem vill man ju alltid ha kvar även om vetskapen ju alltid finns att det är omöjligt.

Beslutet om avlivning var dock till sist oundvikligt, ingen ville se Hugo gå omkring och må dåligt, alla veterinärinsatser var förgäves. Men även om det var av barmhärtighet han fick den sista sprutan så var det nog det tuffaste beslut jag tvingats fatta.

Finns det en katthimmel däruppe i det blå har du en självskriven plats.

Egentligen finns det bara en positiv sak med det sorgliga som inträffat: Jag får komma närmare min hustru i sängen. Platsen mellan oss har ju praktiskt varit blockerad i nästan 15 år.

Dock lär det ta tid innan den sanna glädjen åter infinner sig i huset. Livet blir aldrig sig likt igen och förmodligen alltid lite tråkigare än tidigare.

Vi glömmer dig aldrig, älskade kissemiss."