NALLES BETRAKTELSER
Alfred E. Neuman.
Don Martin.
X & Y.
Även fiktiva figurer kan påverka ens liv.
De här kvartetten är säkert välbekant för alla som växte upp på 1960- och 70-talet.
För mig var det lyckostunder då Svenska Mad damp ner i brevlådan och gav lystmäte åt min dragning åt sjuk humor.
Nummer 1 och 2 utgavs 1960 tack vare den minst sagt bisarre skämtaren Lasse O´Månsson och de blaskorna räckte för att få mig fast.
Året därpå inleddes följaktligen en prenumeration som hölls vid liv ända tills denna underbara publikation gick i graven för ungefär 20 år sedan. Då hade Svenska Mad successivt ökat från två till tolv utgåvor per år. Och som halvgalen liten hamster har jag sparat och därför en finns en komplett tidningssamling i min ägo. En raritet utan större ekonomiskt värde men som skänker personlig glädje med jämna mellanrum.
Under den fyndiga insändar-rubriken Forum för fårskallar har jag själv bidragit med små epos och dem återupplivar jag också och skrattar gott.
Mycket är förstås "nattståndet" men det är också förvånansvärt mycket som aldrig blir inaktuellt.
x De underbara förstasidor där Alfred alltid fanns avbildad på något vis. Min favorit är en enarmad bandit av den ursprungliga modellen står i jackpott-läge med tre Alfred E.-nyllen på mittraden. Ut rasar då körsbär, plommon, klockor och så vidare.
x De oefterhärmliga sidorna med Don Martin. En dag på den öde ön, En dag i Las Vegas och Självporträtt behöver jag bara tänka på för att tillvaron ska lättas upp.
I den första står Don Martin och begrundar öns enda lilla träd. Han kan inte undvika lockelsen att dra upp det med roten med påföljd att ön sjunker!
I Las Vegas står han framför tre hissar som kommer ner samtidigt och blinkar 1-1-1. Det innebär förstås jackpott, mittdörren öppnas och ut väller en massa dollar!
Självporträtt är ännu sjukare. Då målar han upp en fyrkant på trottoaren, åker hiss till hög våning upp och dyker sedan rakt ner i rutan!
x För att inte tala om de så kallade marginalmullarna, små fantasirika teckningar i ytterkanter, som även vid tionde påseendet får mig att le. Exempelvis den där en medlem i en orkester i stället för maracas står och skakar två upp-och-nervända skallerormar!
x Och så alla parodier på välkända filmer, De dimhöljda bergens Gunillor, är bara en av många godbitar.
Mad satte sin prägel på min ungdom och har än i dag, ett halvsekel senare, inverkan.
Att tidningarna inte är till salu behöver jag knappast påpeka.
För mig är de en kulturskatt.
Eller kanske en "guldgruva" med skratt-skatt!
För dem som inte växte upp under Svenska Mads era kan det vara svårare att förstå.